Skillnaden mellan njutning och smärta i ett förhållande är liten. Vissa anser att förhållanden utan smärta är meningslösa. För vissa innebär smärta utveckling. Men när upphör den utvecklande smärtan och ersätts av smärtsam smärta? Är vi masochister eller optimister om vi fortsätter att gå längst skiljelinjen? När det gäller förhållanden, hur vet man att man har nått gränsen?