Det värsta är att det är JAG som är boven.
Det är jag som är dum.

Jag som serverat på silverfat och gjort det lätt för.
Jag som velat.
Jag som offrat och jag som varit den blinde.

Och när hans vänner säger att jag är den trevliga, den snälla och den Roliga. Till och med att de gillar mig. Har det bara varit någon form av tröst..? Någon form av jag-vet-men-säger-inget-och-tycker-synd-om-dig..?

Känner mig så blåst.
Dum.

Kär.