Pratat med min kloka mamma.
Och det känns lika bra efteråt, varje gång.

Hon är svaret på "den magiska omvandlingen" i titeln på mitt tidigare inlägg.

...

Samtidigt som det känns som en enkel väg ut & som ett misslyckande så var det som en stor sten föll från mina axlar.
Att inte behöva grubbla, fundera eller stressa upp sig.

Det känns fan bra.

Även om jag failar och hoppar av en stund, så har jag iaf försökt. Och nog för att det bara är ett år kvar så kan jag lätt återuppta det vid senare tillfälle - om inte ödet visat mig en annan väg!

(okej, det där sista lät cheesy... Jag är beredd att medge det)

För övrigt gillar jag min nya tröja.