Låt mig få presentera... ett

Geni 



Söndag

Som att öppna kylen/skafferiet flera gånger om dagen, men hittar ändå inte det som man är sugen på... 

Det är något som fattas men jag kan inte sätta fingret riktigt på vad det är. 

Jag har ingenting att se fram emot sa jag till Robert igår. Det är något som fattas. Vad vill jag? Vad är det jag känner? Eller inte känner..? 

Vi skolar in grabben på dagis just nu. Vi ska beställa nytt kök om bara ett par veckor. Alla hjärtansdag. Fira vår 2-åring. Flytta in i huset! Osv osv. Jag har ju hur mycket som helst att se fram emot. Egentligen. 

Vad är det som fattas mig? 




Drömmen om ett hus



Jag sitter och drömmer om ett hus, en punchveranda och en egen trädgård... Tills den drömmen blir sann får jag vattna och vrida på mina pelargoner inne på fönsterbrädan istället. 

Jag föreställer mig stora krukor, amplar och blomarangemang med massa fina blommor! En syrénberså och egengjord rabarbersaft. En örtträdgård och ett litet land med jordgubbar, sallad och morötter. Mmmm... 

Jag höll på att lura ut mina grabbar på en husvisning igår, men det visade sig vara nästa vecka. Ett hus som skulle passa oss storleksmässigt, prismässigt och med ett bra läge. Vi får se... 

Nu ska jag gå och vrida på mina pelargoner 🌸


En bitterljuv dag

Nu har resan börjat och jag måste bara skriva av mig någonstans. Här. 

Vi går ur amningsperioden ikväll. 

Alfons har inte ammat dagtid på en vecka nu, och ikväll ska vi avsluta nattamningen. 

Han har inte kunnat somna utan att amma, med undantag för vagn och bil. Och fåtal gånger i bärselen. 

Nu ligger han och sover middag. Han skrek sig själv till sömns och grät på ett sätt jag aldrig hört honom gråta förut. Jag låg bara bredvid och kände mig sådär otillräcklig som jag gjorde de första veckorna i hans liv. Usch vad hemskt. Jag ser inte fram emot den här natten... 

Anledningen till att vi ska sluta amma just nu, är att amningen ställer till det mer än vad den gör nytta längre. Den gör att Alfons hellre ammar än att äta riktig mat. Han sover dåligt och vill amma varje timme på natten (antagligen för att han är hungrig). Alla dessa uppvak mitt i natten stör min & Roberts, men framför allt Alfons sömn! 

Jag insåg nyss att vi har ammat för sista gången. 

Jag föreställde mig att sista gången skulle vara så mysig och sentimental och att jag skulle veta att nu är det sista gången jag ammar Alfons. Inte ligga och halvsova och tänka "här, ta den här och sov en stund till!" 

Alldeles säkert för att vi ska sluta amma, så tänker jag på hur mysigt vi haft det. Hur glad han är alldeles efter och hur effektivt det varit för att få honom att somna. 

Lika mycket som jag kommer sakna det,  lika mycket ser jag fram emot tiden efteråt. Jag föreställer mig att han äter mer mat och hur han sover bättre på natten. 

Han är minsann ingen spädis länge, utan blir mer barn än bebis för varje dag som går. Jag visste ju hela tiden att amningsperioden är kort, och jag visste hur bitterljuvt jag skulle tycka att den här dagen skulle vara. 




Det här med att ena dagen amma och andra dagen inte

Kunde inte hjälpa att småle lite när jag fick syn på min BH, som låg sådär skönt avslängt mitt på bordet, med iläggen kvar och allt. 



1. Observera att det inte finns något spänne på bandet - alltså att det inte är någon amnings-BH. Alfons och jag har kommit så pass långt att det finns tillfälle att ha vanliga bh's på sig! Nice.

2. Det är en sprillans ny BH eftersom jag fått lov att kasta alla jag ägde pre-graviditet & amning... 

3. Ni förstår inte hur skönt det kommer vara den dagen jag slipper använda ilägg.

4. Ni förstår inte hur konstigt det är att längta till en tid utan amning när man samtidigt vet att man kommer sakna det! 

Just nu äter Alfons frukost, mat, kvällsmat och mellanmål samtidigt som vi ammar lite då och då. För 8 månader sedan trodde jag att vi skulle ha slutat med amningen redan, men just nu känns det bra. Just nu vill jag inte sluta. Just nu får jag fortfarande ha amnings-BH lite då och då. Just nu får jag fortfarande oroa mig ifall jag glömt iläggen. Just nu känns det bra att vi iallafall är en bit på väg. 





<3



Man hör och läser om så mycket hemskt som människor, barn och familjer går igenom...

Du har funnits här hos oss i snart 5 månader, men det känns som du funnits här så mycket mer än så. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan dig. Jag skulle aldrig kunna leva utan dig nu. 

Allt för dig.


Råkade visst matcha våra kläder här på kvällskvisten. 

Här hade vi klätt på oss och precis fått en körning till Falun. Bara släcka grillen och lämna potatisgratängen hemma. 

Nu är vi hemma. 

Grabben skrek sig svettig hela vägen till Borlänge, där fick jag lov att stanna och pussa, krama och gosa ner näsan i bebis hud och lova honom att han aldrig ska få skrika så förtvivlat, så länge igen. Hur många gånger kan ett mammahjärta gå sönder? Av ren kärlek. Det är tur att grabben inte är långsint, för direkt när leendet kommer fram känns allt förlåtet. Hjärtat blir helt igen. Alltid så när grabben är nöjd och glad. Då är jag nöjd och glad. 

Allt för min lilla älskling. Kärleken till sitt barn är tammetusan den största av all kärlek. Jag visste inte att man kunde älska på den här nivån förut... 

Allt för dig. 



Par i kungar

Jag är så himla lycklig över att få krypa ner och sova med de här fina killarna ❤️


15 juni. 2014-2015.

Idag, för exakt ett år sedan, fick vi veta att vi skulle ha barn. Allt var så himla overkligt. Skulle vi? Ha barn?? 

Man trodde knappt att det var sant. 

När andra testet också visade positivt började man tänka en hel del, men man trodde fortfarande inte att testet stämde. 

Alla symptom för att jag var gravid fanns där, men inte förrän vi fick se vår kille på ultraljudet (15 veckor senare) insåg vi båda två att... Vi ska ha barn! Jag var faktiskt gravid! Det växte ett barn där inne! 

Och sen fick vi känna på sparkarna. Det var också en grej som bara gjorde (iallafall) mig säkrare på att det faktiskt är en parvel där inne. 

Det tog ett bra tag innan man faktiskt kunde tro det, trots att man kände det i hela kroppen. Lustigt. 

Och nu ligger vi här, ett år senare. Verkligare än någonsin. Vår fina pojke. Vem kunde tro det för 366 dagar sedan!? 

Vem kunde tro att det skulle bli såhär bra? 




Sånt där jag tänker på när jag tittar på min sovande grabb

Tänk att man tyckte att första pyjamasen var så stor att man inte ville knäppa översta knappen, eftersom den hade hamnat på hakan & munnen. 

Nu är pyjamasen för liten. 

Tänk vad grabben växer och blir lång! 

Jag ser fram emot nästa vägning och mätning på BVC, ca 4 veckor mellan gångerna så det borde ha hänt lite sen sist. 

Snart har han funnits på utsidan hos oss i 3 månader. 3 månader!? Det går inte att påpeka många gånger nog; vad fort tiden går! 

3 månader fram i tiden: september, sommaren börjar ta slut och grabben är ett halvår gammal. 

Här på bilden är Alfons 1 dag gammal, i sin pyjamas med översta knappen oknäppt och muddarna uppvikta. Darling ❤️



Tänk vad lite kan göra mycket


Ikväll fick jag åka till Borlänge, bara jag och Maria. Alfons fick stanna hemma med sin pappa. Vi kan ju göra så nu när vi ger Alfons ersättning på kvällarna. 

Det var första gången som jag lämnade grabben längre än till ICA och tillbaka. Efter två dagar med konstant gnäll och skrik så var detta just vad jag behövde. 

Lite shopping på Ikea och mat på Max, bara jag och Maria. 

Barnskrik var inte illa alls när jag kom hem. Full-laddad med energi kröp vi ner i sängen för ett kvällsmål, tålmodig och alldeles lugn var jag och det smittade av sig på grabben. Efter 10 minuters snuttande sov han för kvällen. 

Tänk vad lite kan göra mycket. 

När jag kom hem kom jag och Robert överens om att jag ska få minst en eftermiddag/kväll då han tar hand om grabben helt själv och jag får göra vad jag vill. Ta hand om bara mig själv. Det här behöver jag för att ladda upp mina tålamodsdepåer. 

Missförstå mig inte, jag älskar att vara hemma med Alfons. Men hans skrik skär i hjärtat och efter en dag är jag helt slut, och för att inte tala om att jag känner mig värdelös och otillräcklig..?För att jag ska bli en tålmodig och bra mamma så behöver jag komma ifrån och ladda batterierna lite då och då. 

Det kommer bli bättre.



Nobody said it was easy

Det här med att vara så trött och att man borde sova, men att det är så skönt att få sitta själv i det tysta och njuta av en kopp te. Reflektera över vad som hände idag och vad vi kommer göra annorlunda imorgon. Imorgon ska mamman inte gråta. Imorgon ska mamman inte känna sig otillräcklig. Imorgon ska mamman inte vilja  sälja sitt barn billigt. Inte dyrt heller för den delen.




Just how I feel

Det finns inget som är så frustrerande och hjärtskärande som sitt barns skrik. Han skriker för att han är missnöjd över något och när man inte kan komma på vad han vill, när ingenting hjälper, känner man sig istället helt värdelös

Idag har Alfons varit gnällig och skrikig i vanlig ordning. Vad jag misstänker är att han mot kvällen var övertrött och hungrig, trots att han fick amma varje timme, för att hans trötta och stressade mamma inte kunde ge honom ordentligt med mat..? 

Ikväll grät vi ikapp, Alfons och jag. Lilla stackars Alfons och den värdelösa mamman. 



Tänder och mysiga stunder

Alfons har blivit en riktig gnällspik. Han blir nöjd om man håller i nappen åt honom eller bär runt på honom, inte sitta med honom i famnen - man lär runt med honom. Vilket är jättemysigt, men ibland behöver även mammor äta eller gå på toaletten. Ibland är de väldigt kaffesugna också.

Dessutom har han börjat dregla också, och biter på händerna. Stoppar jag in mitt finger i hans mun så tuggar han på fingret. Han suger inte som han brukade göra. Han tuggar, så nog kliar det lite i hans tandkött..? 

Så... Får han tänder när han är 3 månader gammal alltså? Det slog mig igår att jag kanske lär sluta amma honom då, om han bits och det bara gör för ont.

 Sen slog det mig hur mycket jag älskar våra amningsstunder tillsammans. Det slog mig hur mycket jag inte vill sluta amma de närmsta månaderna. 




Hår och vår och sånt...

Jag skulle sååå gärna vilja fräscha upp barret nu till våren. Jag har varken pengar eller ro i kroppen till att spendera några timmar hos frisören. 

Ska man våga sig på det själv, hemma..?

Utväxten är ju betydligt kallare i färgen så skulle man dra slingor så skulle längderna bli mer guldiga... Hur snyggt skulle det bli? 

Kanske en liten ombre..? Några slingor i topparna bara... Det skulle ju göra skillnad - och bli i samma nyans! 

Just nu går jag ju mest runt här hemma med en toffs i håret, så vad skulle det göra om det blev tokigt..? 

Mm jag ska fundera vidare...

Filtret (på bilden) gjorde topparna/underhåret ljusare. Inte så pjåkigt va..? 

Tvättade håret nyss, apropå! Hittade en schampoflaska längst bak på hyllan. Kerastas heter det. Köpte det förut (500kr flaskan), men vilken skillnad det är på schampo och schampo! bra. Mitt hår känns silkeslent nu. Lär man inte kunna unna sig sånt schampo nu när man inte går till frisören lika ofta..? 

Bara jag och min fantastiska kropp

Idag provade jag ett par byxor som jag fått av min syster. Första paret jeans (superstretch, men ändå!) med knapp som jag använder på flera år. 

Kände mig supernöjd över att jag ens fick ihop knappen. Min kropp är inte direkt vad den har varit, och kommer förmodligen aldrig bli sig lik igen. Ändå vill jag inte slänga bort kassarna som står längst inne i klädkammaren. Kassarna med de där kläderna jag kunde ha förr; de svarta jeansen, favoritblusen jag hade på inflyttningsfesten i Falun, klänningen som fick se många tidiga sommarmornar. Alla de där fina kläderna! 

Jag har hopp om att kunna få på mig dom igen och känna mig bekväm i dom. 

Så ikväll, när jag blev så nöjd över att ha fått ihop en knapp på ett par jeans. Liten muffinskant som hängde över och med volangen nedtryck under byxkanten. 

Då insåg jag att min kropp är fantastisk. Bristningar som visar att min bebis växt i en takt som huden inte hann med. En volang med extra hud som hållt min bebis varm och trygg. Hur fantastisk är inte min kropp som burit och fött ett barn?! En fin, frisk & alldeles underbar liten pojke. Det är bättre än alla blusar och smala midjor i världen! 

I år kommer jag stolt visa upp min kropp i bikini på stranden. Den har gjort stordåd och gett liv. De ni!




<3

Det är något magiskt över en nöjd bebis. Ett litet knyte som ligger i famnen och tittar en rakt i ögonen. 

Ingen är så fin som min lilla pojke. Ingen kan vara stoltare än vi! En härlig cocktail av mig och min fina sambo. 

Någonstans mellan amning och blöjbyten så insåg jag vad meningen med livet är <3




Det här med att visa omtanke.

Söndag. Min första söndag som 22-åring.
Igår fyllde jag år. Det firades med för mycket fika tillsammans med familj & vänner.
 
Det är så lustigt det här med facebook... Apropå!
Människor som man knappt hälsar på när man möter dem på stan, skriver och önskar en härlig födelsedag. Det värmer dock mitt nu 22-åriga hjärta, men vad hände med vykort..? Ett vykort får man bara av dem som bryr sig tillräckligt för att veta vilken adress man bor på. Kräver inte att mina vänner ska börja skivka vykort nu, men ni måste ju hålla med om att det känns mer personligt och omtänktsamt när man mottager ett kort, som personen skickat dagen innan, än att få ett grattis på facebook - när facebook skickat en händelse/påminnelse om att det är min födelsedag idag..? "Skicka en hälsning"
 
Jag ska nog börja skicka vykort till mina vänner när de fyller år.
Det ska bli mitt sätt att visa omtanke, redan några dagar innan bemärkelsedagen.
Planera. Jag visste innan facebook påminde mig, liksom.
 
Nåväl,
jag hade i alla fall en mycket fin födelsedag med mycket fina människor runt omkring mig hela dagen. Jag är så tacksam, och nästan lite bortskämd, för alla fina som ville vara med och fira mig.
 
Idag skämmer jag bort min pojkvän med nybäddad säng och färdig mat på bordet, när han kommer hem från en arbetsdag. Idag serveras det lövbiff i gräddsås, kokta potatisar & morötter, steka kantareller (köpta faktiskt...) och gelé. Resten av kvällen spenderas med älsklingen, i soffan, med te och film. Höstmys. Älsklingsmys.
 
 
 
 

Vill inte bli sjuk!!

Har inte tid med förkylning nu!
Känner mig tjock i halsen och blir andfådd för minsta lilla.

Tagit kan jang, några halstabletter och lite chai-te. Hoppas det känns bättre imorgon! :)


Everybody's looking for that something <3

Även om det bara har handlat om en helg...

Nu när jag varit gräsänka har jag insett hur mycket jag INTE vill vara ifrån min fina. Har även insett att jag saknar de där små sakerna. Och hur mycket mer jag kommer att uppskatt dom när han kommer hem.

Those are the things that makes you mine.


Tidigare inlägg
RSS 2.0