stefhansdotter

Sen jag kom hem har jag plurat på räkningar, försäkringskassan och annat trist. Nu får jag äntligen luta mig på överkastet och vila/läsa. Det här med förlossningsbrev alltså... Det är så svårt att föreställa sig en smärta utan sin kontroll. Kan man inte bara få sin bebis av storken? Så som det fungerade när man var liten.., 

Jag sover väldigt dåligt om nätterna. Jag vrider, vänder och bökar, och när jag äntligen hittat en bekväm sovställning så är det bara att gå upp för att gå på toaletten eftersom det känns som att man behöver kissa... Det resulterar i att jag istället sover länge på förmiddagarna. Och en liten stund på eftermiddagarna. Haha. Det känns som att det enda jag gör är att vila just nu. Och vet ni vad det bästa är? Jag får vila! Jag ska vila! 

Det är tungt nu. Magen bara växer och bebis härjar på för fulla muggar. Mysigt!

Idag tog vi oss en tur på stan. Målet var att hitta en mysig morgonrock och en bok till lilla bebisen. Hittade båda två, och ska flirta in mig hos mannen i mitt liv så han vill köpa morgonrocken åt mig. 

Här är boken jag köpte, visst är den fin?! 

Så, idag kunde vi gå på föräldragruppen. Missade gruppen förra veckan, eftersom jag inte kunde ta mig någonstans... Men idag fick vi träffa gruppen och dessutom få massa matnyttig information om efter-förlossning, tiden hemma och amning. Snart har vi vår lilla bebis här hemma! Overkligt. 

Innan gruppen hade vi tid hos vår barnmorska. Bebis hjärtljud slog på fint och magen växer enligt skolböckerna. Vi är i vecka 35 (+ 2 dagar) = 35 cm. Mina värden ligger bra och bebis följer sin kurva så fint så :) 

Det är så skönt att jag får gå hemma och må så bra! Jag samlar energi genom att vila på lunchen och vika lilla sirapskakans kläder om och om igen. Fick låna en bok av min barnmorska idag, så nu ska jag bli ännumer förberedd inför vad som komma skall! 

Idag var jag till lasarettet för ett nytt bandage. Fick tån tvättad och inspekterad. Hon kunde bara se ett stygn, så det kanske går bra att ta bort ändå ;) Usch, sjukhusmiljö gör mig nervös... 

Istället för att krypa, kräla och dra mig fram mellan soffan-toaletten-sängen så kan jag idag halta fram. Känns hur bra som helst! Att jag när som helst kan resa mig upp och gå på toaletten, eller gå ut i köket och bre mig en macka om jag börjar känna mig hungrig. Sånt där som jag inte kunnat göra eftersom min tå gjort allt för ont! 

Jag har setat med foten i högläge, så när jag sänkt foten och blodet börjat pulsera så har det strålat smärta ut i hela foten. Jag har känt mig så hjälplös. 

Det här med att duscha, med ett ben, när man har badkar OCH bebis i magen... Gick sådär, men åh vad härligt att känna sig någorlunda fräsch efter de här sunkiga dagarna i soffan! 

Imorgon ska jag byta bandage igen. Förhoppningsvis ser det fint ut. Förhoppningsvis blir jag inte svimfärdig, igen. Blir svimfärdig bara när jag tänker på att stygnen snart ska tas bort... Den dagen... Nu är jag iallafall nöjd över att smärtan börjar ge sig något så närt.

Snart så är allt bra... 

Är det värt det?!?? 

Hade jag vetat att det skulle göra såhär ont så är jag tveksam om jag ens hade genomfört operationen... 

Jag känner av bäckenluckringar, vilket gör mina rörelser i höften väldigt begränsade. Typ, sätta sig & resa sig. Vet ni hur ofta det händer?? Vrida sig i sängen. Glöm det. Vrida sig ståendes. Glöm det. 

Jag har en visdomstand som är påväg upp. Nu är det inte lika illa som det var med första tanden, men det gör fortfarande ont och kliar i tandköttet (och tåls att nämnas).

Jag har nackspärr, vilket gör att jag inte kan titta åt ena hållet, inte heller ligga på kudden som jag vill. (Föreställ er detta med en höft som lär ligga åt det hållet, pga. ovanstående info...)

Jag har (äntligen) opererat min tå för nageltrång. Imorse faktiskt. Jag har sedan jag kom hem legat och vilat i soffan, lyckats hitta en position som inte gör allt för ont, med foten i någorlunda högläge. Jag laddade upp med en bok, datorn för att kolla serier, en kopp te och virkning så att jag kunde hålla mig sysselsatt några timmar. Teet tog slut för länge sen och som ni vet så har nöden ingen lag. Jag förstod ju att jag skulle behöva resa mig upp förr eller senare. Med siktet mot toaletten kom jag ur soffan ganska smidigt och tar några steg, men får lov att tvärstanna när jag inser att bedövningen gått ur tån... Nöden går före och efter några minuter sitter jag och gråter på toaletten och tycker då synd om mig själv, att jag har så ont. För jag behöver stödja mig på ena benet för att inte belasta tån, vilket såklart är just det benet/sidan som bäckenluckringarna är som värst... Elände! Jag lyckas komma ner på golvet och kryper tillbaka till soffan där jag känner mig så hjälplös och tänker att Robert allt får komma hem snart och rå om mig... Sen tänker jag att jag inte tycks hantera "lite" smärta i tån och att jag snart ska föda ett barn!!! 

Sen knackar det på dörren. Vem det var tänkte jag inte ta reda på. Att förflytta sig till/från toaletten är den enda ansträngningen jag gör nu på några timmar. Dessutom kände jag mig löjlig som gråtit över det... Föreställde mig ståendes på knä och öppna dörren...

Vet ni vad det bästa är? Att man får känna sig hjälplös ibland och gråta för att man har ont. Det jag känner nu med luckringar och nackspärr och allt, det är bara temporärt. Det är förhoppningsvis bättre om en vecka. 

Nå... Nu får Robert komma hem med den där glassen han lovade... ❤️

Jag passar på att sova ut och dra mig i sängen så länge jag kan, för det kommer inte bli mycket av den varan senare. Så, en sovmorgon, lite macka och te, så nu är jag redo att börja med dagens sysslor. 

Idag ska garderoberna rensas och det ska göras plats åt små, små strumpor och bodys till en liten människa. Jag tvättade alla kläder igår och jag längtar så tills jag får klä den lille i sina fina nya kläder. 

Det är "så mycket" som jag vill hinna med nu medan jag orkar, men det är ju låååång tid innan bebis kommer... Eller?

 

Just nu är jag i vecka 34, vilket innebär att det är 6 veckor kvar till beräknat datum, + - 2 veckor, så om 8 veckor har vi garanterat ett litet knyte. Det är helt otroligt! Ofattbart. Kommer bli hur bra som helst!