När graviditeten var över kände man någon slags frihetskänsla; att få vara själv i min kropp, att kunna titta och pussa på min fina kille när jag vill. Att kunna äta vad jag vill! 

Icke. Matintaget känns mer strikt än någonsin nu när man ammar. Allt det där goda har jag på ett eller annat sätt få gett upp nu. Choklad, kaffe, te, vindruvor (all frukt förutom bananer faktiskt), bönor, grönsaker, lök, chili och peppar. 

Nu verkar ju våran kille lida något så fruktansvärt av omogen tarm och gaser, vilket är otroligt jobbigt för oss alla tre när attackerna sätter igång. Så jag börjar bli lite desperat - jag gör vad som helst för att han ska slippa sin magknip! 

Magmassage, bära honom på ett visst sätt, kamomillte, magdroppar och gudars mostrar... Vi har verkligen provat allt! Nu går man och hoppas att det snart ska gå över. 

Det är lite där ni har mig just nu.