Just nu ligger han och sover. Förhoppningsvis för natten. 

Dagarna ser ut som så: han vaknar och är jätteglad och pratar högt. Sen är det bära barn som gäller... Senaste veckan har han varit i ett väldigt behov av närhet och tröst. Han kan krypa iväg några sekunder och pilla på någonting men kommer snabbt på sig själv, kryper till mig i full fart och ska upp i famnen. Om jag inte plockar upp honom bums (om jag håller en varm kaffekopp i handen eller tex sitter på toaletten) blir han supergnällig för att sedan brista ut i gråt. 

Jag har förstått att det är en fas/period de går igenom. De börjar bli självständiga små individer och börjar upptäcka den stora läskiga världen. Tur att mammas famn alltid finns nära. Är både jag och Robert hemma så duger sällan Robban. Något annat som inte duger: min rygg! Huj vad svag man har blivit! Och det märks att man fått bära den lilla killen flera dagar i rad nu. Jag känner mig alldeles krokig! 

Imorgon ska vi till BVC så då får vi veta hur tung o lång han är :) Längesedan vi var där sist.