Walking down memorie la

Jag trivs med många människor omkring mig.
Därför blir jag kanske lite avundsjuk när jag går själv genom stan och möter en skara (uppskattningsvis) 14-15-åringar med godispåsar och energidryck i händerna, troligtvis påväg hem till någon av dem för att kolla på film med sockerkick och skratta och må hela natten. Inga bekymmer. Ingen som helst panik för framtiden. Det var där och då.
 
Jag inser att jag inte längre skriver om de främmande ungdomarna jag mötte på stan idag.
Jag skriver om hur vi hade det. Hur bra vi hade det. Hur tacksam jag är för min uppväxt och alla fina jag hade omkring mig. Gänget. Jag ler när jag tänker om det. På oss. Ikväll lyssnar jag på gamla låtar och kollar igenom gamla bilddagboken. Är lite nostalgisk, helt enkelt.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0