Gravido-invalido

Idag är jag ynklig och tycker synd om mig själv... Allt på samma gång:

Jag känner av bäckenluckringar, vilket gör mina rörelser i höften väldigt begränsade. Typ, sätta sig & resa sig. Vet ni hur ofta det händer?? Vrida sig i sängen. Glöm det. Vrida sig ståendes. Glöm det. 

Jag har en visdomstand som är påväg upp. Nu är det inte lika illa som det var med första tanden, men det gör fortfarande ont och kliar i tandköttet (och tåls att nämnas).

Jag har nackspärr, vilket gör att jag inte kan titta åt ena hållet, inte heller ligga på kudden som jag vill. (Föreställ er detta med en höft som lär ligga åt det hållet, pga. ovanstående info...)

Jag har (äntligen) opererat min tå för nageltrång. Imorse faktiskt. Jag har sedan jag kom hem legat och vilat i soffan, lyckats hitta en position som inte gör allt för ont, med foten i någorlunda högläge. Jag laddade upp med en bok, datorn för att kolla serier, en kopp te och virkning så att jag kunde hålla mig sysselsatt några timmar. Teet tog slut för länge sen och som ni vet så har nöden ingen lag. Jag förstod ju att jag skulle behöva resa mig upp förr eller senare. Med siktet mot toaletten kom jag ur soffan ganska smidigt och tar några steg, men får lov att tvärstanna när jag inser att bedövningen gått ur tån... Nöden går före och efter några minuter sitter jag och gråter på toaletten och tycker då synd om mig själv, att jag har så ont. För jag behöver stödja mig på ena benet för att inte belasta tån, vilket såklart är just det benet/sidan som bäckenluckringarna är som värst... Elände! Jag lyckas komma ner på golvet och kryper tillbaka till soffan där jag känner mig så hjälplös och tänker att Robert allt får komma hem snart och rå om mig... Sen tänker jag att jag inte tycks hantera "lite" smärta i tån och att jag snart ska föda ett barn!!! 

Sen knackar det på dörren. Vem det var tänkte jag inte ta reda på. Att förflytta sig till/från toaletten är den enda ansträngningen jag gör nu på några timmar. Dessutom kände jag mig löjlig som gråtit över det... Föreställde mig ståendes på knä och öppna dörren...

Vet ni vad det bästa är? Att man får känna sig hjälplös ibland och gråta för att man har ont. Det jag känner nu med luckringar och nackspärr och allt, det är bara temporärt. Det är förhoppningsvis bättre om en vecka. 

Nå... Nu får Robert komma hem med den där glassen han lovade... ❤️

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0