Man trodde knappt att det var sant. 

När andra testet också visade positivt började man tänka en hel del, men man trodde fortfarande inte att testet stämde. 

Alla symptom för att jag var gravid fanns där, men inte förrän vi fick se vår kille på ultraljudet (15 veckor senare) insåg vi båda två att... Vi ska ha barn! Jag var faktiskt gravid! Det växte ett barn där inne! 

Och sen fick vi känna på sparkarna. Det var också en grej som bara gjorde (iallafall) mig säkrare på att det faktiskt är en parvel där inne. 

Det tog ett bra tag innan man faktiskt kunde tro det, trots att man kände det i hela kroppen. Lustigt. 

Och nu ligger vi här, ett år senare. Verkligare än någonsin. Vår fina pojke. Vem kunde tro det för 366 dagar sedan!? 

Vem kunde tro att det skulle bli såhär bra?