Igår eftermiddag härjade Alfons på som vanligt. Han knuffade till en spegel, som står lutad mot sovrumsväggen, så den håller på att välta över honom. Jag hann resa mig och hoppa dit och, med nån typ av reflex, slår jag bort spegeln så att den inte ska hamna i grabbens huvud. Istället landar spetsen på spegelkanten rakt på min lilltå! Alfons som nyss grät (av förvåning & rädsla) blir alldeles stum och tror sin mamma blivit knäpp som kastat sig på golvet och fulgråter & skrattar samtidigt. När jag tar av mig strumpan och riktigt ser hur hudfärgen runt tån ändras till blå, lila och rött börjar jag gråta på riktigt. Det gör riktigt ont!!! 

Jag kunde inte stå på foten och att vicka på tån gjorde jätteont! 

Efter kvällsmaten får jag skjuts till jourmottagningen som gissar på att jag fått en spricka i tån, men vi bokar tid för röntgen för att vara på den säkra sidan. Jag fick foten lindan och låna ett par kryckor.

I förmiddags kom Malin och hämtade upp mig och efter - vad som kändes som en evighetsväntan - fick vi konstaterat att tån är bruten, precis vid roten av tån. Av. Itu. Trasig. Inte konstigt att jag haft så ont! Usch. 

Idag kan jag i alla fall gå utan kryckor, om jag inte böjer eller sträcker på tårna. Och det går inte fort! Och inte gör de nåt åt en liten lilltå heller, så det är bara att snällt vänta tills det inte känns nåt längre. 6 veckor skulle jag få räkna med.