Vi går ur amningsperioden ikväll. 

Alfons har inte ammat dagtid på en vecka nu, och ikväll ska vi avsluta nattamningen. 

Han har inte kunnat somna utan att amma, med undantag för vagn och bil. Och fåtal gånger i bärselen. 

Nu ligger han och sover middag. Han skrek sig själv till sömns och grät på ett sätt jag aldrig hört honom gråta förut. Jag låg bara bredvid och kände mig sådär otillräcklig som jag gjorde de första veckorna i hans liv. Usch vad hemskt. Jag ser inte fram emot den här natten... 

Anledningen till att vi ska sluta amma just nu, är att amningen ställer till det mer än vad den gör nytta längre. Den gör att Alfons hellre ammar än att äta riktig mat. Han sover dåligt och vill amma varje timme på natten (antagligen för att han är hungrig). Alla dessa uppvak mitt i natten stör min & Roberts, men framför allt Alfons sömn! 

Jag insåg nyss att vi har ammat för sista gången. 

Jag föreställde mig att sista gången skulle vara så mysig och sentimental och att jag skulle veta att nu är det sista gången jag ammar Alfons. Inte ligga och halvsova och tänka "här, ta den här och sov en stund till!" 

Alldeles säkert för att vi ska sluta amma, så tänker jag på hur mysigt vi haft det. Hur glad han är alldeles efter och hur effektivt det varit för att få honom att somna. 

Lika mycket som jag kommer sakna det,  lika mycket ser jag fram emot tiden efteråt. Jag föreställer mig att han äter mer mat och hur han sover bättre på natten. 

Han är minsann ingen spädis länge, utan blir mer barn än bebis för varje dag som går. Jag visste ju hela tiden att amningsperioden är kort, och jag visste hur bitterljuvt jag skulle tycka att den här dagen skulle vara.